Att leva utan målsättningar är otänkbart för många i dagens samhälle. De flesta har inte bara en målsättning, utan flera olika – för jobbet, karriären, hälsan, träningen och barnen. Något annat vore otänkbart. För att leva utan mål skulle ju betyda att man inte vet vart man är på väg. Och ännu värre, att man inte producerar någonting. Ja, det insinuerar nog till och med att man är lat och kanske lite oduglig… Eller?
Jag har levt de senaste 15 åren av mitt liv utan mål. Och jag tror inte någon som känner mig skulle påstå att jag är lat. Eller oproduktiv. Eller att jag inte vet vart jag är på väg. Snarare tvärtom.
I mitt tidigare liv, som hårt satsande elitidrottare och ambitiös student, hade jag massor av mål. Kortsiktiga mål, långsiktiga mål, graderade mål, visioner. You name it. Mitt fokus låg på att uppnå alla dessa mål. Och jag tänkte att om jag nådde dem skulle jag känna mig nöjd. Så jag arbetade jättehårt, fokuserade på mina mål, och nådde många av dem. Problemet var att jag aldrig kände mig riktigt nöjd. Jo möjligtvis i någon millisekund, precis när jag nått målet. Men gissa vad? Sekunden efter fanns där nya mål att uppnå. För varje mål jag strök från att-göra-listan fanns där ett nytt. Alltid. Det tog liksom aldrig slut. Det var den oändliga historien. Dessutom fanns där ständigt en besvikelse över de mål som jag inte uppnådde. Istället för att se allt det jag lyckades med hamnade fokus oftast på det som jag inte lyckades med. Känner du kanske igen dig?
Efter många år (väldigt många år…) frågade jag till slut mig själv: Varför har jag alla dessa mål? Svaret? Jag hade målen för att uppnå eller åstadkomma det som jag trodde att jag borde åstadkomma, sett ur andras/samhällets synvinkel. Jag tänkte att om jag gjorde allt det där som jag enligt alla andra borde göra skulle jag bli lycklig. För visst blir man lycklig om man vinner tävlingen, får en medalj på SM, kommer med i landslaget? Nja. För precis som jag skrev ovan tar det aldrig slut. Det finns liksom alltid ett mål till…
Så jag började fundera. Varför måste man uppnå mål? För att känna sig nöjd och glad? För att känna sig värdefull? Borde man inte tillåta sig själv att vara det ändå? Bara av att vara och njuta av det man gör. Jag bestämde mig för att testa. Jag försökte att sluta tänka i mål och leva utan krav på prestation – i idrotten såväl som i arbetet. Jag slutade tänka att jag alltid skulle prestera mitt yttersta. Istället försökte jag fokusera på en god känsla i kroppen under träningspassen och på att göra saker ”good enough” på arbetet. Jag ska inte ljuga. Det var INTE lätt. Tankarna på vad jag borde kunna göra kom ständigt, fastän jag inte ville. De låg där och malde i bakhuvudet – precis hela tiden. Men så småningom började de blekna. Mer och mer. Och till slut var de borta. Under många år. Sedan fick jag ett återfall. Det var ett litet tag sedan nu. Men inget ont som inte har något gott med sig. För jag blev påmind om alla de positiva effekterna mitt mållösa liv har på min hälsa:
1. Jag har en betydligt lägre stressnivå utan mål. Visst blir jag stressad då och då, men främst av vardagssituationer, som av att komma ut genom dörren med barnen på morgonen. Det är en kort stress, som går över snabbt. Den där ständigt närvarande stressen över att missa träningspass, inte göra tillräckligt bra ifrån sig och inte nå alla de där högt uppsatta målen – den finns inte där.
2. Jag är lyckligare. För jag strävar inte hela tiden efter något annat… Det är betydligt lättare att leva i nuet, om man inte hela tiden har fokus på framtiden genom de mål som man har satt upp för sig själv. Tänk vad härligt det är att bara ge sig ut och springa en stund, helt på känsla. Bara ut och njuta, utan att tänka på tider, kilometrar eller hur snabbt man springer. Har man inga mål med sin löpning kan man göra det! 😉
3. Jag är mer produktiv. Det handlar troligen delvis om att man när man har mål lägger mycket tid på att fundera över dem, analysera om man når dem eller inte och efteråt utvärdera varför det blev som det blev. Men det handlar nog även om att när man slappnar av så får man en hel massa positiva effekter i knoppen och kroppen som gör att de helt enkelt fungerar bättre.
4. Jag har de bästa av upplevelser. Jag möter fantastiska människor. På ett sätt som jag inte gör när jag blir inriktad på att nå mina mål. Kanske för att jag har ett mer öppet sinne när jag inte är fokuserad på att nå mina mål.
Den vanligaste kommentaren jag får när jag pratar med människor om detta är att jag ändå har mål, fastän jag säger att jag inte har det. De menar att till exempel ”vara lycklig” är att ha ett mål. Men jag tycker snarare att det är ett val eller en riktning i livet. Precis som att välja att leva i nuet eller att leva ett hälsosamt liv är. För mig är det stor skillnad mellan att välja att må bra genom att träna regelbundet, äta bra mat och sova ordentligt och att sätta upp mätbara och tidsbestämda mål om en specifik vikt man ska uppnå, exakt hur mycket man får äta av olika saker, hur många gånger i veckan man måste träna, hur långt och snabbt man måste springa och så vidare.
Jag tänker inte gå tillbaka till ett målinriktat liv. För mitt liv är så mycket bättre utan mål. På alla plan. Därmed inte sagt att det är det rätta för dig. Sätt gärna mål om du känner att du mår bra av det! Men se till att dina mål är just dina. Och kom ihåg att det finns ett alternativ. Och det fungerar alldeles utmärkt det med.